Intervju #13: Pierre Pettersson (Lastkaj 14, Skumdum)
Pierre Pettersson är norrlänningen med en utstickande och unik punkstämma. Som frontman i Skumdum och senare Lastkaj 14 har han hjälpt till att hålla liv i den svenska trallpunken. När det hemlighetsfulla Lastkaj 14 dök upp kunde lyssnaren direkt höra att det var Pierre som stod för den vokala biten. Något jag fascineras av enormt. Imorgon, den 9 november släpps Lastkaj 14′s nya album “Som en dålig film”. Så här är en intervju med mannen som släppt trallhit efter trallhit i över 15 år.
Jag börjar med att fråga hur det går för Skumdum, finns det planer på något nytt eller?
Det går bra för Skumdum. Vi har legat lite lågt senaste två åren och satsat mer på familjerna men nu börjar det ta fart igen. Vi har spelat in nytt material som kommer att resultera i en eller kanske t.o.m. två nya plattor! Alla låtar som vi spelat in är så jävla bra så vi får se hur vi gör.
Vad skulle du säga är den största skillnaden mellan Skumdum och Lastkaj förutom vissa bandmedlemmar?
Som jag ser det är det 2 helt olika band med olika bandstrukturer och målsättningar. Om inte jag sjöng i båda banden skulle nog inte så många förknippa banden med varandra överhuvudtaget som dom låter idag. Att Skumdum är på engelska och LK14 på svenska gör också en väldigt stor skillnad som jag ser det. Med LK14 har målsättningen sedan starten varit att göra världens bästa trallpunklåt, med Skumdum är målsättningen att göra världens bästa rocklåt.
Lastkaj släppte en ny singel och video med låten “Visst fan har vi kul” nu i oktober. Vad kan jag förvänta mig annars av nya plattan?
En grymt jävla bra skiva med 11 låtar som skriker blod, svett och trallpunk! Det är snabbt som fan utan att för den skull bli enformigt. Vi har varierat oss mer i låtuppbyggnaden och allt på ”Som en dålig film” känns mycket mer genomarbetat än ”I brist på annat”.
Förra året dök ni upp efter ett 6 år långt avbrott med skivan “I brist på annat”, hur kom det sig att ni valde att återuppliva Lastkaj?
Det var faktiskt Dr Dille som ringde mig hösten 2008 och sa att han hade några nya låtar som skulle passa grymt bra till LK14. Då jag oxå hade ett knippe trallpunk låtar bestämde vi oss för att spela in dom tillsammans. Dr Dille hade en polare som skulle vara grym på gitarr, dragspel och sång så han tog med sig Saffran upp medan Stukarn frågade mig om inte han kunde få lira gura på några låtar. Jag hade faktiskt aldrig träffat Saffran förrän vi stod utanför studion och skulle spela in. Han visade sig ju vara minst lika bra på gitarr som Dille hade lovat och då han dessutom var en lika skön kille var ju saken biff. Jag och Stukarn har känt varandra sedan vi var 1år gamla men jag visste faktiskt inte att han var så jävla bra på gitarr som han var.
Vad har folk tyckt om “I brist på annat”?
Vi har fått svinbra respons på skivan från både punkfans som ”vanliga” musikdiggare. Det känns verkligen som att LK14 fyllde ett tomrum med “I brist på annat”.
När ni släppte första EP’n så var ni anonyma, vad fick er att kliva fram och berätta vilka ni var?
På ep’n var vi egentligen inget band utan mer ett projekt. Jag och Dr Dille hade även då skrivit ihop några låtar och ringde lite polare och frågade om dom ville vara med på skivan. Då inga planer fanns på att göra livespelningar + att alla hade andra band bestämde vi oss för att köra med alias. Det blev dessutom en ganska cool grej av det med många spekulationer om vilka som egentligen var med. När vi 2010 släppte ”I brist på annat” hade vi bestämt att vi skulle göra några spelningar och då blev hela maskeringsprylen för jobbig. Sen var det ju ganska uppenbart att jag sjöng i bandet så den hemligheten var ju redan avslöjad.
Vad hände med Mimikry-Mia, varför är hon inte med nu?
Vi frågade Mia om hon ville komma upp och lira bas på ”I brist på annat” men tyvärr fanns inte tid när det begav sig. Dom har ju häcken full med Mimikry oxå så det är nog enklare att få ihop allting som det är idag.
Vad tycker du annars om trallpunken idag?
Jag upplever att det dykt upp några band senaste åren faktiskt. Sedan 1996 har det ju varit en nästan utdöd konstform och det var ju därför vi startade LK14 från första början. Nu hoppas jag dock att den nya generationen ska inse hur jävla kul det är att lira en fet tvåtakts dänga med många gitarrmelodier och grym stämsång, haha.
Vad gör du annars nuförtiden förutom musiken?
Jag bor i Skellefteå med min sambo och två barn. Där jobbar jag som ställningsbyggare för en lokal byggfirma.
Finns det några nya schyssta punkband som du fått upp ögonen för?
Det känns som att skåningarna verkar ha något bra på gång. Jag tycker att Trevolt med ”I all hast” släppte den kanske bästa trallpunkskivan sedan milleniskiftet förutom LK14, haha. Sedan hörde jag även bandet Sardo Numspa så sent som förra veckan och blev grymt imponerad. Du har ju även bandet Vånna inget som jag fastnade för tidigare i höst.
Tack för intervjun!
Hoppas du blir nöjd med svaren. Vi ses på torsdag!
Lastkaj 14 spelar med Trevolt och Järnmalm på Kafé 44 nu på torsdag den 10 november.
Video: Ebba Grön – Mamma pappa barn
Fyller år idag, det KAN göra en nostalgisk. Jag är inte det speciellt.
Men jag tänkte lite på det och insåg att för tio år sedan när jag var 12
så var den här låten den mest relevanta i mitt liv. Då handlade den om mig.
Video: Abjekt – Rödvin och rakblad
Är inte så mycket för introt. Är du som mig? Spola fram till 0.50.
Intervju #12: Mikael Sörling
Mikael Sörling är en journalist som brinner för punk. Han driver bloggen Turist i tillvaron och är mannen bakom Sörlings svinstia i Close-Up Magazine. Dessutom har han påbörjat en serie punksamlingar under samma namn som hans blogg.
Hur många läsare har Turist i tillvaron? Har du den största punkbloggen i Sverige?
Jag bloggar inte så mycket längre och besöksantalet har sjunkit en hel del därför, runt 1 500 i veckan ligger det nog på. I vintras hade jag ett tag det dubbla. Jag vet inte om det är den största punkbloggen, jag tycker inte det är så viktigt heller.
Jag försökte leta efter ditt första blogginlägg. Det tidigaste jag hittade var från december 2006 där du tipsade om en Cockney Rejects-bok. Debuterade du i bloggosfären tidigare än så?
Det är ju snart fem år sedan… tiden går. Jag var just då ganska trött på att skriva i Close-Up, kanske mest för att jag tyckte det var jobbigt att hålla deadlines och det ganska hårt mallade utrymmet för recensioner och artiklar. Jag var också rätt less att behöva uttrycka en åsikt om allt jag hörde – jag ville kunna tipsa om saker jag gillade utan att behöva ha några regler eller strukturer för hur det skulle formuleras. Och jag ville bara blogga om saker jag själv upptäckt, inte genom vad andra skickat till mig. Ett lite ledigare sätt helt enkelt.
När fick du upp ögonen för just bloggen som ett medium att nå ut? Det finns ju paralleller man kan dra till fanzines.
Det var nog i den vevan. Jag startade bloggen, som då hette Södra Promenaden, december 2006 och jag kan inte minnas att jag läste så värst många bloggar då, förutom Slobodan Burghers Only in it for the music och en drös mp3-bloggar som 7-inch punk.
Har du alltid velat skriva? Profitblaskan skrev du väl redan som 16-åring. Visste du redan då att det var just journalism du ville hålla på med?
Det kanske låter märkligt men skrivandet har aldrig varit drivkraften i sig, utan det viktiga har varit att göra något själv. När jag satte igång med Profit Blaskan 1985 var det en av anledningarna, en annan var att med ett fanzine i handen kunde man lättare komma i kontakt med andra på spelningar och så där. Senare var det mer av en slump att jag utbildade mig till journalist.
Du började ju efter det skriva för Close-Up, hur gick det till?
Robban recenserade i första, eller om det var andra, numret av Close-Up ett gig med Anti-Cimex och skrev att sångaren hette Cliff. Jag träffade Robban första gången på ett tåg till Berlin (festival med bland annat Bad Religion och Discharge) och tjafsade ganska mycket om den recensionen. Jag tyckte de borde ha någon på tidningen som kunde det här – mig då. Jag fick skicka in några provrecensioner och på den vägen är det.
Av de bloggar inriktade på att skriva om punk tycker jag att du är överlägset bäst, men varför tycker jag det?
Tack! Men vilken svår fråga som jag hoppas du kan svara på. Jag är fortfarande väldigt nyfiken på musik och jag har valt att bara fokusera på sådant jag gillar.
Vad tycker du själv om de andra där ute? Masken, Paco, Ted för att droppa några.
Jag gillar dom alla. Men framför allt Pacos Punk och Oi och Christoffer Röstlund Johnssons I just can’t hate enough. Båda är grymma stilister som jag tycker det är en njutning att läsa. Maskens Bloggasfuck är ju super om man vill ha koll på vad som händer inom kängnävescenen. Om Ted hade haft mer tid tror jag Cow Mag dominerat på nätet. Och så får man ju inte glömma Farbror Punk eller Lukin heller, som absolut tillhör giganterna i sfären.
Så klart. Men som en som står framför scenen, vad tycker du svensk punk/hardcore behöver just nu?
Rent bandmässigt har det ju aldrig tidigare funnits så mycket bra punk/hardcore som det gör just nu. Jag har alltid saknat typ ett svenskt MRR/Trust. Och även om papperstidningar inte tillhör framtiden så är det nog en sådan jag skulle vilja ha just nu.
Du släppte ju nyligen en punksamling med samma namn som din blogg, “Turist i tillvaron”, innehållandes en rejäl blandning band på vinyl. Hur dök den idén upp?
Jag har nog haft den idéen i bakhuvudet en längre tid, men det var under en promenad i vintras som jag bestämde mig för att göra slag i saken. Jag mejlade ett gäng band och helt plötsligt hade sju-åtta stycken klara och jag visste inte ett smack om hur man gör en skiva. Det är ju super att vara delaktig i en scen där alla man frågar ställer upp och hjälper till. Och efter ytterligare några veckor hade jag det mesta klart för mig. Jag gav förresten ut en skiva på PB Records 1988, tror jag, en sjutummare med Norrköpingsbandet Crücifix.
Det måste vara svårt att sälja en punksamling samtidigt som det är så lätt att få tag i låtarna över internet?
Men då får du bara låtarna. Det finns en tanke bakom Turist i tillvaron när det gäller så väl omslag som låtordning, samtidigt som det är en dokumentation över något som händer nu. Jag tror att det då är lättare, inte enkelt, att sälja en samling.
Ge mig den största anledningen till att samlingar behövs 2011!
Det är det ultimata sättet att hitta nya band, oavsett format (låtlista, blandband, skiva).
Ge mig en liten topplista på de artister/band du gillar som inte spelar någon slags punk.
Det finns egentligen bara två sorters musik – den som är bra och den som är dålig. Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på country som Lucinda Williams, Steve Earle, Allison Krauss, Johnny Cash och Emmylou Harris. Death metal som Bastard Priest, Vanhelgd och Morbus Chron. Hårdrock som Iron Maiden (bara de två första), AC/DC och Tygers of Pan Tang. Och en hel annat som Thåström, Ossler, Lords of the new church, Fatboy och Cramps. Just det, jag har dessutom haft en rejäl Slayer-period också.
Och såklart, ge mig en liten lista på de som spelar punk bäst just nu.
Jag kan inte det. Den listan är inaktuell om ett par dagar. Men just nu lyssnar jag mest på Zounds, Counterblast, Vånna Inget, Suicide Syndicate, Gråsuggorna, Vindicate This! och Batalj.
Jag vet att du håller på att fiffla med en uppföljare till punksamlingen, hur går det för dig?
Det går bra. Skivan mastras just nu. Jag hade hoppats ha den ute innan jul, men skulle tippa att den kommer först efter nyår. Följande band medverkar: NARS, Fru Dörr, Kaffekatt, Insidious Process, Baboon Show, Fubbix, Trubbel, Bittra Miner, Vindicate This!, Mimikry, Brottskod 11, Tomma Händer, Thurneman, Striker, Headons och Allvaret. Punks not dead.
